dattaa

jag har vandrat denna stig ett tag nu och jag finner den för lång för att avsluta.

Om jag bara kunde.. kunde öppna min käft.. hade stigen som löper parralellt med min funnit en mening och sin egen väg. Men den är kvar där, som en envis liten snorunge som tigger godis av sin äldre syster eller bror.

Jag tror inte på detta mer och jag kommer snart att kapa denna stig för gott, för den viker över min längre fram och jag ser att det börjar slutta. Jag vill inte det. Jag tar nyckeln till den lilla dörr som är mellan våra stigar, slänger den åt motsatt håll och hoppas att du aldrig ska finna tillbaka. För där hör du hemma

I det förgångna, mitt förflutna, och din framtid.