dattaa

Är det inte det här man spelar upp i sitt huvud om och om igen tills man hittat sin stora kärlek och allt om den första liksom.. blir dimmig?
Den första kärleken är enligt mig helt sjukt underbar.
Killen som var min första kärlek tänker jag inte nämna vid namn. Men han var äldre än mig, och jag tyckte inte det fanns någon snyggare människa på denna planet, för mig var han perfekt. Jag fick aldrig min drömprins , jag tyckte vi var alldeles för olika för det. Men varje gång jag var emd honom kunde jag inte prata, sitta riktigt eller gå rakt. Jag var fjorton år gammal, och trodde jag visste allt om vad kärlek var. Ack så fel jag hade vet jag nu :)

Min moster var väl den som försökte mest, trots att hon säkert inners inne visste att det aldrig skulle funka, jag var en blyg fjorton åring och, lets face it, jag var fuuuul !
Han å andra sidan, var, enligt mig då, "skiit snygg"  och partade var och varannan dag. Det var nog det som fick mig att backa mest, varje gång fyllan slog till ringde det på min telefon.. han visste ju hur intresserad jag var.

Jag ska inte behöva berätta allt, alla vet hur det är med den alra första gången man är kär. Jag trodde att jag var oövervinnerlig. Om någon nämnde hans namn reagerade jag direkt och jag var världens lyckligaste när jag fick umgås med honom.

Men den stora kärleken är ändå den bästa, och den har jag ju nu :)